Hitta hem – en berättelse om migration och kärlek

Luna Tian

Jag försökte sätta mina egna dagar in i det här slutet och upptäckte att det inte kändes främmande. Jag minns när jag först kom till Sverige – allting kändes som att titta genom ett fönster. Rösterna i högtalarna på bussen var omöjliga att förstå, meningar i mejl kändes som gåtor, och till och med att fråga “Var finns den här varan?” i en butik fick mitt hjärta att slå snabbare. Dagarna var långa, vinternätterna tysta, och jag kände mig ofta fastnad i ett mellanrum – jag hörde inte längre hemma där jag kom ifrån, men hade ännu inte hittat någonstans att landa.

1. Vad betyder det att “hitta hem” i Sverige?

Låt oss börja med en scen. Vi kliver in i min favoritsvenska TV-serie i år – Hitta hem.

Klockan tre på eftermiddagen blir korridoren på äldreboendet plötsligt tyst. Sköterskorna stoppar handskarna i fickorna, tar upp pappersmuggarna och säger: “Fikatid.” Jamal, som precis börjat jobba, letar fortfarande efter var “lathunden” ska vara. Precis som alla som nyss kommit till Sverige – pojken Jamal från Kurdistan kämpar med språket, försöker lära sig reglerna, gissa när han ska säga något och när det räcker att le.

Kameran byter scen. Martina från Spanien söker efter ett namn på Stockholms gator – Konrad. Hon tänker att om hon hittar den personen kanske hon också hittar en avbruten livshistoria, kanske till och med “hemma”.

Hitta hem är en språkkurs på svenska gjord för nyanlända som jag. Den innehåller många bekanta scener – Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, Skatteverket, Svenska för invandrare. Allt känns väldigt bekant.

Jag insåg snabbt att serien egentligen inte vill lära mig grammatik, utan hur man står stadigt i en främmande ordning: hur man erkänner att man inte förstår i SFI-klassrummet; hur man erkänner sin osäkerhet mellan arbetsregler och familjens förväntningar; hur man hjälper varandra på de ställen där samhället inte ser.

Ur ett berättarperspektiv är serien lätt att ta till sig. Man kan dricka kaffe, äta småkakor, lyssna på enkla svenska monologer och öva sitt eget uttryck. Det finns roliga uttryck också, till exempel när en anställd på Arbetsförmedlingen visar Jamal sina jongleringsfärdigheter och jonglerar många bollar – “många bollar i luften” betyder att ha fullt upp på svenska. Det är förstås också verkligheten för alla nyanlända i Sverige.

Jag minns att jag en gång hörde någon säga: Migration är början på lidande, man måste lära sig leva ett svårare liv. Vi fastnar mellan många saker – väntan, uppehållstillstånd, språkinlärning, jobbsökande. Språket känns som en nyckel men också som en tröskel. Naturligtvis har man många bollar i luften.

Innan jag tryckte på play-knappen kände jag en lugn trötthet.

Migrantlivet är verkligen utmattande. Problem kommer ständigt – otaliga papper, ska man byta lägenhet, hur hittar man jobb, svenska är så svårt, långa sommardagar, blåsiga dagar och avlägsna paketutlämningsställen.

Men efter några avsnitt kände jag mig faktiskt mycket mer avslappnad. Inte för att allt går bra i serien – tvärtom. Jamal ljuger, tar på sig kavaj när han pratar med sina föräldrar för att låtsas att allt går bra. Martina känner sig besviken, saknar hemma – men dessa verkliga scener visar att det finns en väg framåt även efter att man ramlat. Ibland är det ett uppmuntrande ord i klassrummet, ibland en lärare som bryr sig efter lektionen. Allt detta betyder enormt mycket för den som befinner sig långt hemifrån.

Martinas ord i säsong två gjorde starkt intryck på mig: hon säger att hon har två människor hon älskar – sin man och sin son. Detta är egentligen många migranters enklaste önskan i livet: att ha någonstans att bo, vara med de man älskar och få mer kärlek. Människors känsla av tillhörighet växer fram ur sådana vardagliga detaljer, inte genom ett papper eller en flygbiljett.

På frågan om vad hem är gav Hitta hem mig ett enkelt men inte lätt svar: hemmets riktning finns inte bara på kartan, utan också mellan “hej” och “förlåt”, i varje klumpigt men uppriktigt försök. Det fick mig att tro att “hitta hem” inte är något man plötsligt anländer till, utan en process där vi ständigt placerar oss på nytt mellan språk, arbete, vänskap och familj.

När jag stängde datorn frågade jag mig själv: Vad för slags person kommer jag att bli tillsammans med dem? Kommer jag att hitta min riktning? Jag känner att alla i berättelsen lyser. Jag tänker att migrantlivet är hårt, men just därför behövs hopp och största möjliga vänlighet än mer. Den här serien fick mig att tro att i Sverige är kanske allt verkligen möjligt.

2. Att placera sin egen berättelse

Låt oss gå tillbaka till berättelsens början. Martina vandrar genom Stockholms gator, stammar på bruten svenska i klassrummet, känner sig ofta malplacerad på fester. Hon tar med sig hemlagad paella till en fest men känner att hennes entusiasm och stolthet verkar för mycket i det främmande sociala sammanhanget. Hennes resa att söka sin far är på sätt och vis en resa att söka sig själv: Var hör jag egentligen hemma? Kommer jag hitta svar på mina rötter och min destination i den här kalla staden?

Jamal berättar för familjen i telefonen att allt går bra i Sverige – bra jobb, ljus framtid, till och med ett kommande äktenskap. Men publiken vet att detta bara är halvt sant. Han är utbildad ingenjör men kan nu bara servera te och vatten på äldreboendet. Han förstår gapet mellan verklighet och ideal, förstår familjens stora förväntningar. Hans lögner är inte illasinnade utan ett sätt att skydda sig själv, ett sätt att lugna föräldrarna långt borta. Lögnen blir här ett smörjmedel i livet som både avslöjar migrantens obekväma position mellan två kulturer och det osynliga trycket att “måste lyckas”.

Och så finns Ylva – den bästa svenskläraren som nästan ger allt för sina elever. Hennes engagemang är seriens ljusaste färg, men drar också till sig kollegors kritik. Hon är som en idealiserad sida av det svenska samhället: lugn men full av välvilja, försöker öppna en dörr för nyanlända, men står också ensam. Systemets väggar försvinner inte för att någon enskild är välvillig.

När serien går vidare kommer fler personer in: Hassan och Rahel. Hassan bär på besvikelsen efter ett avslag, rädslan för att skickas tillbaka till fara, men också en svag gnista av hopp.

Martinas berättelse är som en resa att söka sina rötter, Jamals är en ständig kompromiss med verkligheten efter upprepade misslyckanden. Deras vägar verkar olika men kretsar hela tiden kring samma fråga: Hur placerar man sig själv i Sverige? Genom språket eller genom ett jobb? Genom familjen eller genom vänskap?

Serien ger inga enkla svar men låter tittarna inse att “hitta hem” inte är en destination utan en process – en process av upprepade försök, justeringar och val.

3. Springorna mellan språk, kultur och system

I SFI-klassrummet måste Martina och Jamal öva fraser som “hur mår du?” om och om igen. Deras tvekan i uttal och tonfall är exakt vår verkliga pinsamhet när vi först kommer. Språket är inte bara ett verktyg – det är som ett prov. De som talar flytande kan komma in i svenskarnas sociala rytm; de som stammar skjuts försiktigt utanför. Pinsamheten i serien överlappar med tittarnas verkliga upplevelser – vi vet alla att även den enklaste konversationen kan få hjärtat att slå snabbare.

Bortom språket finns kulturen. En av seriens vanligaste scener är fester. Svenskarnas fester, fika, midsommar – dessa till synes livliga tillfällen känns ofta som ett osynligt test för nyanlända.

Ännu djupare dyker serien ibland ner i systemets skugga. Hassans möte på Migrationsverket, Jamals upprepade misslyckanden på arbetsmarknaden, Hassans oro vid ansökan om uppehållstillstånd – dessa scener bara antyds men bär på ett tyngre tryck än någon dramatisk konflikt. Publiken vet att karaktärernas öden ofta inte ligger i deras händer utan i ett papper, en handläggningsprocess, en intervjuares kalla blick.

Det svenska systemet verkar rättvist och rationellt, men för resurslösa utifrån betyder det ofta väntan, osäkerhet, till och med rädsla för utvisning.

Så serien visar oss ett tillstånd som är vardagligt men ändå onormalt: språket är som en nyckel men också som ett test; kulturen är som en inbjudan men också som uteslutning; systemet är som ett skydd men också som ett straff. Martinas och Jamals berättelser är gripande inte för att de övervinner dessa motsättningar utan för att de fortsätter framåt mitt i motsättningarna. De ramlar, ljuger, längtar hem, men försöker ändå placera sig i ett tillfälligt beboeligt hörn.

När jag ser på dem tänker jag på min egen situation. När jag inte förstår en mening i klassrummet, inte vet hur jag ska småprata på kontoret, väntar på ett mejl om uppehållstillstånd – då känner jag exakt den tysta spänningen i serien. Hitta hem gör denna spänning synlig, med lite humor och ömhet.

4. Att placera hemmet i presens

Om första säsongen lägger ut alla problem på bordet – Martina söker Konrads skugga, Jamal förskönar verkligheten i telefonen, Ylvas engagemang är både rörande och väcker avundsjuka – då lämnar den medvetet svaret öppet: “Kan de verkligen hitta hem?” Det frågetecknet suddas inte bort i brådska.

Andra säsongen skjuter det öppna slutet mot verklighetens gräns: Martina åker tillbaka till Spanien, alla säger adjö på Arlanda. Flygplatsen är ingen slutpunkt – den är mer som ett tillfälligt vardagsrum där kramar och farväl sker samtidigt, svenska och olika modersmål överlappar, allas identiteter hänger i luften.

I tredje säsongen har Hassan äntligen fått ett jobb genom hjälp från Åsa, som tidigare ställt sig mot Ylva. Han ska till Tyskland för att gifta sig med den han älskar. Konrads advokat spelar upp en videoinspelning där fadern äntligen lämnar sanningen till sitt barn innan livets slut. Ingen storslagen återförening, men en försenad dialog. Martinas resa att söka sin far förvandlas från “jaga ett namn” till “bära en historia”. Hon upptäcker att hon har en grupp syskon hon aldrig träffat. Hemmets konturer blir lite tydligare: det är inte ett pålitligt löfte utan ett förflutet som kan förklaras, ses tillbaka på och långsamt accepteras.

Dessa tre slut är som tre tillstånd – frågetecken, kommatecken, ett halvt punkt. Första säsongens frågetecken påminner oss om att tillhörighet aldrig är garanterad; andra säsongens kommatecken låter oss förstå att migrantlivets handling ofta pausar vid kanten: uppehållstillståndet är inte klart, jobbet inte bestämt, kärleken kan precis kallas kärlek; tredje säsongens videoinspelning är som en halv punkt – den försluter inte allt men ger kraft att vända sidan.

Jamal går från ingenjörsexamen till examensfoto från KTH, till snubblingar på jobbet; Martina från besväret att hålla paella till den avslappnade ögonkontakten med en annan mamma vid förskoledörren; Ylvas och Åsas relation från konflikt till att försöka ge varandra utrymme – dessa små förflyttningar är närmare verkligheten än någon höjdpunkt.

Naturligtvis finns många fler detaljer i berättelsen, som när Hassan läser sina dikter vid en poetry slam och berättar om sin exilupplevelse. Det får alltid mina ögon att bli fuktiga.

Jag försökte sätta mina egna dagar in i berättelsens slut och upptäckte att det inte kändes konstigt. Jag minns när jag först kom till Sverige – allt kändes som att titta genom glas. Rösterna i bussen var otydliga, meningar i mejl var som gåtor, till och med att fråga “Var finns den här varan?” i en butik fick mitt hjärta att bulta. Dagarna var långa, vinternätterna tysta, jag kände mig ofta fastnad i ett mellanrum – jag hörde inte hemma där jag kom ifrån, hade inte heller hittat en plats att landa än.

Den rådvillheten såg jag igen när Jamal säger “allt är bra” i telefonen, när Martina håller sin mat på festen men känner sig ensam. Jag har också stått i andra säsongens flygplats, sett andras berättelser sättas på paus vid in- och utreseportarna. Och tredje säsongens ögonblick när “någon äntligen förklarar saker” – det har jag också väntat på. Kanske ett beslut, kanske en läkares, advokats eller lärares tålmodiga förklaring. Det gör inte att allt plötsligt blir bra, men räcker för att få snön under mina fötter på vägen hem vinternätter att kännas verklig.

Hitta hem ger ingen genväg till att bosätta sig. Den delar upp hemmets villkor i vardagen: en SFI-lektion, ett samtal från Migrationsverket, ett jobb som inte är idealiskt men betalar hyran, en måltid som vänner lagar tillsammans. När jag följer med dem genom frågetecken och kommatecken framför skärmen upptäcker jag till slut att den punkt jag vill ha är liten – så liten som en dörr som öppnas i tid, ett kort som inte avvisas, ett ögonblick när någon säger mitt namn.

Jag tror inte att mina erfarenheter är perfekta, och jag tror att alla har sina egna utmaningar. Men i detta slut har jag lärt mig inte hur man anländer utan hur man fortsätter placera sig. När vi kan samtala med det förflutna genom en videoinspelning, krama adjö på flygplatsen, skratta åt att vi hackar i klassrummet – då finns hemmet redan i presens.

Seriens största ömhet är att den inte skriver hopp som ett manifest utan delar upp det i vardagliga ting man kan hålla i handen. Och jag vill gärna, i en sådan vardag, långsamt placera mig själv tillbaka.